onsdag 21 mars 2012

Sanktioner stärker förtryckarna


När vi i väst känner att vi bör ingripa mot någon av de där massakrerna som alltid pågår någonstans i världen så brukar politikerna reagera. Om väljarna vill ha handling till stöd för demokrati och frihet ska de få det, annars kanske politikerna får färre röster. Det gäller att visa handlingskraft – och det allra vanligaste sättet för politiker numera att visa detta i internationella sammanhang är att kräva sanktioner.
Håller Assads dödspatruller och kanoner på att döda några tusen till. Sanktioner!
Förföljer Mugabes polis den demokratiska oppositionen med brutala metoder? Sanktioner!
Håller Iran på att skaffa en atombomb och hotar med en ny Holocust? Sanktioner!
Men sanktioner leder bara till att civilbefolkningen i landet som utsätts för inskränkningar i handel får det sämre. Att sanktioner tas till som metod beror ju på att  det land som utsätts för dem är en diktatur, och minskar intäkterna i en diktatur så är det de som inte har någon makt som får lida. De som har makten kommer aldrig att lida.
Det är därför jag tycker sanktioner inte bara är ett verkningslöst vapen, utan ett komplett obegripligt. Som Alexis de Tocqueville påpekade när han diskuterade den franska revolutionen – det var i de regioner som befolkningen upplevt att man fick det bättre som man blev mest radikal och revolutionär. Svält och umbäranden skapar sällan verkliga demokratirörelser.
Se på Iran i dag – deras oljeindustri behöver utländska investeringar och tekniksatsningar för att komma hantera både dåligt underhåll och efterblivenhet. USA energidepartement tror att landets oljeindusti är i så dåligt skick att produktionen på 3,6 miljoner fat per dag kommer att minska med 400.000 – 700.000 fat dagligen.
Irans egna beräkningar är att de skulle behöva 400 miljarder dollar i utländska investeringar i denna sektor. 2010 var de samlade utländska investeringarna i landet 4 miljarder dollar och sanktionerna och handelsbegränsningarna slår hårt mot ett land. Problemet med att importera stål har tvingat fram nedläggningar och avskedanden.
Visst bör man diskutera vad man ska göra åt regimen i Iran och hur vi ska understödja de demokratiska krafterna. Men sanktioner gör ingen nytta i det sammanhanget, lika litet som det gjorde i Irak – sanktioner stärker bara diktaturer och auktoritära regimer.
Med ett diktat som isolerar den iranska centralbanken så kan nog landets ekonomi knäckas, men då knäcker vi också folket. Inte regimen.

torsdag 15 mars 2012

Greg, Grekland och Goldman Sachs



Jo, jag vet att jag är gnällig sort som ska krångla till allting. Nu när Greg Smith går ut i New York Times och berättar att han lämnar Goldman Sachs för att han inte uthärdar roffarkulturen så borde jag väl tycka att det är bra. Han är inte vem som helst, under sina tolv år på företaget har han stigit snabbt i graderna så nu när kliver av på grund av moraliska skäl så borde jag väl uppskatta den handlingen, han är ändå chef för derivathandeln på tre kontinenter. Hedgefondernas egen lilla påve.
Men vad vänder Smith sig mot – jo, att man ständigt försöker lura kunderna – det viktiga är Goldman Sachs profiter – inte att förmera kundernas pengar. Han berättar om hur kunderna internt betecknas som muppar och kretiner och hur aggressiv kulturen är; det är ögon som ska slitas ut, antagligen tarmar också. Hårda bud där på mäklarkontoret.
Dock berör han inte det jag ser som det verkliga problemet med Goldman Sachs, för det är inte att baksluga och aggresiva anställda lurar på kunder produkter som kunden inte förstår sig på och som bara Goldman Sachs kan tjäna riktigt bra med pengar på. Problemet med Goldman Sachs är inte att de kör upp och lurar miljonärer och miljardärer – problemet är att de kör upp dig och mig, de kör upp hela stater i Europa i dag – och har gjort det länge. Minst lika länge som Smith varit verksam i Goldman Sachs.
Och det diskuterar han inte.
Låt oss se på Goldman Sachs och vad som händer i Grekland och Eurozonen.
Låt oss börja med Lucas Papademos som nu är Greklands premiärminister. Han var en gång chef för riksbanken och den som såg till att man trixade med räkenskaperna så Grekland kunde släppas in i eurogemenskapen. Det var Goldman Sachs som hjälpte till med trixandet. Den som blev chef för Goldman Sachs Europaavdelning var Mario Draghi, som nu är chef för den Europeiska Centralbanken som drivit på och understött för att skojaren Papademos ska få bli premiärminister i Grekland, precis som denna institution understött och drivit på för att Mario Monti ska bli premiärminister i Italien. Och Monti är – förstås – även han gammal konsult och dräng åt Goldman Sachs. Så Goldman Sachs hjälper stora stater att fuska med räkenskaperna, och ser sedan till att de som deltagit i fusket och som man hjälpt kan klättra upp litet på maktstegen så de kan genomdriva de besparingspaket som gör att andra Goldman Sachs-kunder får igen sina krediter.
De här gossarna; Papademos, Draghi, Monti och några till – de är inte självgoda och skogstokigt snikna mäklarsnorvalpar – de är mjukt viskande män – men vare sig de får sin lön från Goldman Sachs eller från en stat så är det de som är farliga.
Det är därför jag finner Smiths avskedsbrev så märkligt – han pekar på ett problem – men inte på det stora problemet.

tisdag 13 mars 2012

Moral I: Det är ointressant om det finns lyckliga horor

Lyckliga? Skulle möjligen vara för att de får jobba i Texas...


Prostitutionsdebatten är alltid ganska märklig. Nästan oavsett tid och rum – men möjligen är det så att alla debatter om sexualitet och moral blir konstiga.
Men den mest märkliga ståndpunkten intar nog de som försvarar prostitution med utgångspunkt från att det finns ”lyckliga” horor. En som tydligen utforskar den ståndpunkten är regissören Malgorzata Szumovska med sin nya film ”Elle”.
Min egen ståndpunkt är att jag överhuvudtaget inte anser mig ha rätt att försöka få människors beteende reglerat på det här området. Vill en del sälja sin kropp och andra köpa den så förstår jag inte riktigt med hänvisning till vilken rätt jag ska kunna kräva ett ingripande. Märk väl att nyckelordet är ”vill” – det vill säga att försäljningen inte är följden av kidnappning och trafficking.
Sedan är det en annan sak att jag givetvis kan ha kritiska synpunkter på prostitution med utgångspunkt från min privatmoral – det har jag också. Men den moraliska hållningen är just privat, den ska reglera mitt beteende. Inte andras.
Så eftersom jag tycker diskussionen är fel, så tycker jag också försvaret för prostitution med utgångspunkt från att det finns kvinnor som trivs med den sysselsättningen är totalt fel – och obegriplig. Vi diskuterar ju inte sysselsättningar som rörmokarens eller diskarens med utgångspunkt från om utövaren är lycklig eller inte. Varför ska då just den prostituerade vara tvungen att hävda att hon är lycklig om hon alls ska få yttra sig i debatten om sin egen existens?
Jag gissar att de flesta människor som har ett jobb inte skulle säga att de är ”lyckliga kirurger”, ”lyckliga bilhandlare” eller ”lyckliga kallskänkor” just på grund av att de har det jobb de har. Det är nog ganska få förunnat att kunna säga att de är lyckliga på grund av det de gör (en annan sak är att många skattar sig lyckliga därför att de överhuvudtaget har ett jobb, men det är liksom en annan sak.)
Enklaste sättet att ta sig ur det här är att sluta diskutera om huruvida prostitution ska förbjudas eller inte – då slipper vi också konstiga argument till försvar för försäljningen av kroppar.

söndag 11 mars 2012

I dag är Östern röd – i morgon är den ett svart hål




I journalistiken så framstår lätt ekonomisidorna som den där bipolära kusinen som gick på Handelshögskolan, aldrig gick klart och som nu dyker upp på familjetillställningar och strör goda råd omkring sig. Ena gången är vi på väg mot en fantastisk ekonomisk uppgång, andra gången kommer väntar en depression som kommer 1930-talet att framstå som en idyllisk tid då det ändå var så att alla som ställde sig i kö kunde få soppa. För den sortens bipolära personer så fungerar Kina som en slags medicinering; tänk på Kina och du blir lugn, tänk på Kina som det land som genom sin storlek, sin marknad och sin dynamik kan stabilisera världsekonomin.
Men läser man Carl Walter och Fraser Howies ”Red capitalism: The fragile financial foundation of Chinas extraordinary rise” så inser man att den medicineringen är ett sockerpiller.
Under 1980- och 1990-talets snabba expansion så tvingade partiapparaten fram stora lån till de statliga företag som byråkraterna och deras familjer kontrollerade. Men lånen var just framtvingade – de byggde inte på sunda överväganden från dem som ledde de fyra stora bankerna. Så vid ingången till det här årtusendet så sitter det kinesiska bankväsendet med gigantiska fordringar som är synnerligen osäkra eftersom de uppkommit genom politiska beslut som ska berika partiets ledande skikt – som ju också ofta är ledande företagsledare.
Situationen löstes genom att man skapade fyra fonder som övertog alla de sjuka fordringarna och vips var bankerna friska och all risk satt hos dessa fyra ”Asset Management Companies”. Dessa fonder fick kapital genom att man ställde ut tioåriga statspapper. Så de sjuka fordringarna fanns kvar, det var bara det att de flyttats till en mindre synlig. Planen var att de kommande tio åren skulle bankerna kunna putsa upp sin verksamhet och de stora företagen bli vinstgivande och kunna betala tillbaka sina lån.
Men 2006 så hade bara en femtedel av de sjuka fordringarna reglerats så staten förlängde löptiden på de tidigare utställda obligationerna med tio år till.
Så 2019 smäller det. Om inte förr.
Just nu skjuter man bara upp sin egen finansiella kollaps, man klarar sig genom statens kreativa bokföring, genom hushållens enorma sparande och därför att den helt privata sektorn ändå är produktiv och vinstgivande; genomsnittlig marginal i privat sektor är 10,6 procent jämfört med den statligas 2,9 procent. Men hur länge som helst kan man inte förlänga löptiden på de statliga växlarna och om den privats sektorn börjar gå sämre så påverkar det givetvis det privata sparandet och hur länge som helst kan inte Kina stå emot tillbakagången i världen eller den egna överetableringen i olika branscher.
Så i dag är Kina garanten för att solen ska gå upp över marknaden. I morgon är Kina vårt svarta hål.

lördag 10 mars 2012

Tal vid Liberala Partiets manifestation mot våld 10 mars 2012


Som vanligt undrar människor till vänster varför jag som marxist vill tala på en manifestation för Liberala partiet.
När jag säger att det är en manifestation mot det politiska våldet – eftersom medlemmar i Liberala partiet misshandlats för sina åsikter – då säger mina vänner; men jaha. Då är det förståeligt.
Men jag står nog här av mer komplicerade skäl än att jag är mot politiskt våld i Sverige.
För det är så självklart, alla tänkande människor är väl överens om att politiskt våld är fel, vi ska alla vara snälla, lyssna på varandra, prata med varandra. Vi ska vara som Mumintroll. Inte slå och sparka.
Det är så självklart att det är svårt att säga det utan att känna sig litet fånig och vilja skämta om det. Men det är allvarliga frågor.
Politiskt våld i Sverige i dag kan bara utövas av den som inte förstår historien, som inte begriper vår nutid och som inte har någon som helst fungerande uppfattning om framtiden.
Men det som oroar mig mest som vänsterman, radikal och marxist är att de som misshandlat medlemmarna i Liberala partiet själva påstår sig vara vänster.
Vad dessa personer inte begriper är att den klassiska marxismen och liberalismen ingpr i och utgår från samma stora tradition – den som skapade revolutionerna 1776, 1789 och 1848. Omvälvningar som vände sig mot alla försök att inskränka och begränsa individens frihet. Omvälvningar som vände sig mot alla försök att inskränka och begränsa tankens frihet. Det var omvälvningar som rev ned de feodala statsbildningarna och makterna. Det var omvälvningar som skapade frihet. Och en marknad där vi som individer kunde mötas och byta varor och idéer.
Det var en tid då kampen stod mellan dem däruppe som ville kontrollera folket och på sitt sätt ta hand om dem.
Men glöm inte att vi nu också lever i en tid då de däruppe, i stort sett oavsett vilken partibeteckning de har, säger till oss: ”Hörnini, ni vet inte riktigt ert eget bästa. Låt oss ta hand om er.”
Och så förväntas vi rösta och välja om vi ska ha mycket regleringar eller väldigt mycket regleringar. Vi får välja mellan om vi ska ha en stor stat eller en ännu större stat.
Det är därför vi mer än någonsin behöver partier och organisationer som för arvet vidare från de stora frihetliga revolutionerna och pläderar för minimala statsapparater men maximal frihet för individen.
Liberala partiet för den traditionen vidare.
De som tillgriper våld för att försöka tysta dem gör det inte.